Ledare Carl Bildt är på väg till Teheran, troligen inom ett par månader. Efter etappavtalet om fortsatta förhandlingar om Irans atomvapenprogram bjuder de styrande i Iran nu in västliga utrikesministrar från länder som inte ingår i den krets som under åtskilliga år försökt få Irans regim att avstå från kärnvapen.
Italiens utrikesminister har varit där, Polens, Sveriges och förmodligen fler kommer senare.Kommer det första steg mot en bredare uppgörelse som togs att följas av en mer fullständig uppgörelse, där förbindelserna mellan Iran och omvärlden normaliseras helt eller delvis, samtidigt som det sätts punkt för Irans upprustning till kärnvapenmakt?
Det kan i Irans ledande kretsar finns en förhoppning att kunna undvika ett klart val mellan kärnvapenprogrammet och återställda handels- och finansförbindelser med omvärlden. Tidigare kunde ju de styrande i Iran under en följd av år undvika att utsättas för verkningsfulla ekonomiska påtryckningar då företag i många länder – särskilt i EU-länder – fick sina regeringar att värna de kortsiktiga exportaffärerna, och stödja dem med statliga exportkreditgarantier.
Först under Obama har USA lyckats få bred uppslutning kring effektiva ekonomiska påtryckningar. Det har öppnat för den etappuppgörelse som framför allt kan fungera förtroendeuppbyggande inför fortsatta samtal. Inför en sådan fortsättning spekuleras det om att man skulle kunna enas om mycket mer, och att de senaste dryga 30 årens konflikter kan följas av avspänning och ett visst samarbete.
Helt uteslutet är det väl inte. Men det gäller att se upp för önsketänkande som förleder till bristande realism, så att Irans hårdare falang kommer åt att slippa sanktioner men ändå bygga kärnvapen.
Det senaste personskiftet på näst högsta nivå i Teheran har underlättat diplomatiska kontakter. Men det går inte att utesluta en iransk taktik att försöka locka en handfull EU-länder, som i storlek och inflytande utgör ett mellanskikt mellan de tre stora och de betydelselösa småstaterna, till att driva egna linjer och medverka till uppluckringar av nu gällande sanktioner, utan att Iran behöver åstadkomma så mycket av motprestationer. Trion Italien, Polen och Sverige skulle kunna passa in i en sådan iransk uppläggning. Det verkar dock osannolikt att framför allt Polens USA-vänliga regering skulle ge sig in på något sådant. Sverige och Italien borde också kunna hålla sig bort från det slaget av spel.
Omvänt kan en sådan krets av EU-länder också bidra till att förbättra förutsättningarna för en överenskommelse som verkligen leder till att kärnvapenprogrammet avbryts och krigsriskerna minskar . Men det handlar då om att hålla ihop kring att normalisering kommer efter – och inte före – en bindande och kontrollerbar uppgörelse om att Iran inte ska ha atomvapen.
Om nu Carl Bildt får tillfälle att tala med iranier om vad som är förtroendeskapande borde han understryka att det inte bara handlar om diplomati, ekonomi och vapen, utan också om frihet. Poeten Fateme Ekhtesari från Iran har mer än en gång besökt Sverige och framträtt vid kulturella arrangemang här. Som talför feminist från Iran är hon ett nästan övertydligt rött skynke, inte bara för det fria ordets motståndare i hennes hemland utan också för den nätmobbens politik i Sverige där föraktet mot kvinnor, utlänningar, författare och journalister blandas.
Efter sitt senaste Sverigebesök spärrades hon in i det illa beryktade Evinfängelset där iranska politiska fångar ofta hamnat. Även hennes öde blir ett mått på vad som kan vara verklighet eller skenbarhet i Irans eventuella vilja till bättre relationer.
No comments:
Post a Comment